Svetten rinner i små rännilar nedför ryggen trots att klockan bara är sju på morgonen och jag är nyduschad. Jag står med blött hår i bara underkläderna och funderar över vad jag ska ha på mig under dagen. Något svalt, men ändå lagom påklätt för att kunna ta emot mina klienter. Plockar fram en färggrann bommulsklänning och ett par vita tights. Medan jag trär klänningen över huvudet slår det mig att min påklädningsprocedur måste ha minskat avsevärt i tid. ”För att det är sommar och man behöver mindre med kläder?” tänker du. ”Nej min vän, för att jag tycker bättre om mig själv än jag gjorde för några år sedan.”

För ett antal år sedan kunde en vanlig dag börja med en timmes springandes mellan garderoben och spegeln. Jag provade en tröja och ett par byxor, men bytte ut tröjan till en blus och byxorna blev en kjol, som blev en klänning som blev ett par andra byxor och en annan tröja om och om  och om igen. Det var inte ovanligt att jag höll på så i en timmes tid. Om jag inte hittade något som kändes bra för dagen, så kunde det i värsta fall resultera i att jag ställde in en kvällsaktivitet. Tvångstankar? Nej, jag avskydde min egen kropp. Hatade låren, den tjocka magen, darriga rumpan och tyckte att allt allt ALLT satt fel.  Men det är inte konstigt att allt satt fel – jag tyckte inte om det som var under kläderna – så det hade egentligen kvittat vad jag satte på min lekamen.

Vad mycket tid jag har tjänat in! Vad mycket smärta jag bevarar mig ifrån. Vilka mängder av energi jag sparar. Idag klär jag på mig det som passar för dagen, är någorlunda rent och det jag tycker är snyggt. Fem minuter allt som allt. Därför att jag tycker om det som finns under kläderna, så tycker jag om det jag ser i spegeln. Asch, jag platsar inte in på Topmodels, men jag är banne mig rätt okej ändå. Och det tänker jag bevisa genom att publicera en ocensurerad bild på mig. Blotta tanken på det hade fått mig att emigrera för några år sedan.

Så vad har hänt? Har jag rasat i vikt? Skaffat en personlig tränare? Nej, ingendera. Jag har under alla år – vare sig jag var smal eller tjock – inte varit nöjd med min kropp. Det har alltid varit min stora hemlighet. Även om jag är en kaxig tjej och har låtsats att jag känner mig snygg, så har jag varit en liten orolig tjej inom mig, rädd för att inte duga i andras ögon.

Förändringen kom långsamt. Började med mitt arbete med min egen självkänsla. Ju mer den har växt, desto mer har jag börjat uppskatta det jag ser i min spegel. Min kropp är mitt tempel där jag bor. Jag är stark, frisk och tycker det är härligt att använda kroppen. Svettas, sträcka på den, gå, springa, dansa, yoga, älska och skratta. Vad spelar det för roll om någon höjer på ett ögonbryn över en synlig valk eller celluit om jag sitter i min bikini på stranden? Om de dömer min kropp så hårt, måste det innebära att de dömer sig själva ännu hårdare.

Hey – jag känner mig snygg och det måste väl vara det som är viktigast? Om du känner igen dig – så kan jag vända mina destruktiva tankar om min kropp – så kan du det!

Börja med att öva dig i tacksamhet om kroppen. Tänk ut saker du är tacksam över och upprepa dem under dagen. Om du inte kommer på något om utseendet, så fundera på funktionen eller känslan. ”Jag är tacksam över att känna solen i ansiktet, jag är tacksam över att svettas i joggingspåret, jag är tacksam över att jag har muskulösa vader, fina tånaglar, ett porlande skratt osv.” Börja vara tacksam över din kropp och vad den ger dig. Sakta kommer övningen utöka din dina områden att vara tacksam över. Du kommer att tycka bättre och bättre om det du ser i spegeln. Pröva – så får du se.

by

by