Kan vi bota sockerknarkandet med mänsklig värme?

Jag har tidigare pratat om sockerberoende och att det i många fall snarare handlar om hetsätning än någon form av beroende. Själva upplevelsen av att ha ett beroende gör att många känner att det handlar om allt eller inget. ”Om jag faller för frestelsen är det kört” och det gör att ”drogen” blir farlig och man gör vad man kan för att undvika den.

Den knarkande råttan
På 70­-talet i USA gjorde men ett test på råttor, där de fick kokain i sin vattenflaska. Råttorna blev beroende av drogen och valde om och om igen flaskan med kokain, trots att de även hade en flaska med vanligt vatten. Man drog slutsatsen att droger är så beroendeframkallande att till och med råttor fastnar för dem. En professor i psykologi, Bruce Alexander, började ifrågasätta experimentet. Råttan placerades i en bur helt själv och den har ingenting annat att göra än att ta droger. Han undrade vad som skulle hända om man testade experimentet på ett annat sätt. Så professorn byggde då en fantastisk råttpark – en stor spännande bur, där råttorna hade färgglada bollar, det bästa fodret en råtta kan tänka sig, tunnlar att upptäcka i och massvis med andra råttor att bekanta sig med – allting en råtta kunde tänkas vilja ha. Vad skulle hända då? I råttparken provade alla råttor både flaskan med vanligt vatten och flaskan med kokain i vattnet. Och vad tror ni hände?

Råttorna i råttparken gillade inte det drogade vattnet. De nästintill undvek det och konsumerade mindre än en fjärdedel av vad de isolerade råttorna använde. Ingen av dem dog av missbruket, medan alla råttor som levde ensamt och olyckligt blev missbrukare av drogen och förkortade livet.

Professorn hävdar att beroende inte skulle bero på drogens kemiska innehåll. Han hävdar istället att beroende är avsaknad av stimulans. Det handlar inte om dig – det handlar om din bur. För när han tog experimentet ytterligare ett steg framåt genom att placera redan beroende råttor i råttparken, visade det sig att de snabbt slutade sitt tunga missbruk och började använda det vanliga vattnet som de andra råttorna.

Vietnam och heroinet
Men hur är det för människor? Vi kan ta exemplet med Vietnamkriget. Time Magazine rapporterade att heroin var lika vanligt som att tugga tuggummi bland de amerikanska soldaterna i Vietnam. Det fanns till och med bevis för detta. 20% av de amerikanska soldaterna hade blivit missbrukare av heroin där, enligt en studie publicerad i Archives of General Psychiatry. Innebar nu detta att de tog med sig sitt missbruk hem? Nej, enligt samma studie, 95% av de missbrukande soldaterna slutade ta droger när de kom hem. Hemmet blev som råttparken, så de ville inte ta drogen längre.

Mänsklig kontakt är botemedlet?
Jag tycker att detta är ganska tankeväckande. Professor Peter Cohen hävdar att människan har ett djupt behov av förbindelse och kontakt med andra människor. Det är så vi blir tillfredsställda. Om vi inte kan få förbindelse med varandra kommer vi försöka hitta en bindning till något annat, snurret på ett roulettehjul, att äta godis eller sticket av en spruta. Han säger att vi borde sluta tala om ”missbruk” helt och hållet, och istället kalla det ”förbindelse”. En heroinmissbrukare har fått en förbindelse till heroinet för att hen inte kunde binda sig med någon eller något annat.

Så motsatsen till missbruk är inte nykterhet. Det är mänsklig kontakt.” säger författaren Johann Hari författaren till boken ”Chasing The Scream: The First and Last Days of the War on Drugs”. I boken tar han upp många exempel på hur människor i olika former av missbruk har fått hjälp att ta sig ur dessa genom att skapa ett meningsfullt liv med varma mänskliga relationer.

Människor är beroende av att komma nära andra. Det som är lite skrämmande är att vi har skapat en miljö och en kultur som utesluter kontakt, eller endast erbjuder en liten del genom internet. Ökningen av missbruk är ett symptom på en djupare sjukdom i vårt sätt att leva ­ att ständigt rikta blicken mot nästa glänsande föremål som vi ska köpa, snarare än de människor som finns runt omkring oss.

Författaren George Monbiot har kallat detta ”en ålder av ensamhet.” Vi har skapat ett samhälle där det är lättare för människor att bli uteslutna från all mänsklig kontakt än någonsin.

Så kanske det inte är konstigt när vi väljer godispåsen en kväll då vi är ensamma framför teven, eller käkar mackor framför datorn. Och om vi vill ta oss ifrån ett sockerberoende eller matmissbruk, ska vi söka efter att fylla vårt liv med mening, mänsklig kontakt och värme.

Eller vad tror du?

 

mouse-family-443297_1280Källa: newsner.com

 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , , , ,

2 kommentarer till “Kan vi bota sockerknarkandet med mänsklig värme?

  1. Intressant! Kan dela med mig av en egen erfarenhet. Då jag under en längre tid bodde i en annan stad för jobbets skull, borta från min partner och mina vänner, så drack jag väldigt mycket alkohol. Det pågick under hela tiden jag bodde borta – problemet var faktiskt så pass omfattande att jag började oroa mig för hur det skulle gå den dag jag flyttade hem igen. Skulle jag få abstinens? Var jag alkoholiserad och skulle inte kunna hålla mig även fast jag flyttat hem igen? Skulle jag bete mig illa och vara sur för att det vart jobbigt att inte få drogen på samma sätt längre?
    Det visade sig sedan att jag hade oroat mig för detta i onödan. Det där med att dricka blev inte ett dugg intressant när jag fick vara hemma igen, krama min partner och umgås med de mina. Begäret var i princip bortblåst, vad i hela friden skulle jag med alkohol till när jag hade så mycket annat? Det håller i sig än idag, och jag kan knappt fatta att ett sånt gift var en så stor del av mitt liv under en period. Sorgligt att tänka tillbaka på förstås men väljer att känna mig lättad över att vanan brutits nu!

  2. Hoppas nu att jag är inne på rätt forum! Jag växte upp i ett kärleksfullt frikyrkligt hem på sjuttiotalet. I filadelfiakyrkan predikades det om djävulen, straffet, helvetets brinnande eld. Synd och straff var något som man talade om också, man skulle ha jesus som herre i sitt liv. Ja man fick se på filmer, som en tjuv om natten(ej hälsosamt för ett barn, anser jag i dag). I skolan blev jag mobbad bla för min övervikt, och jag vågade inte erkänna att jag trodde på jesus. (Vilken krock), i kyrkan så tillbad jag jesus och i skolan förnekade jag honom som herre i mitt liv, jag kanske ej skulle få komma till himlen och få gå på gator av guld och få ikläda mej den rena vita skruden. Tacka fan för att mitt liv blev till ångest, ätstörningar, alkoholmissbruk, ja allt som man nästan kan missbruka. Åren gick och jag kom i kontakt med det (ockulta) spåkärringar, sianser, transmeditation( där någon ande går in och pratar genom en själv). Jag är så DJFörb… Hur har jag lyckats tro på detta?? För drygt ett år sedan kom så tvivlet, jag kanske aldrig mer skulle få se mina nära och kära på andra sidan(himlen, eller vart man nu kommer). Jag fick en depression och äter nu som följd av detta antidepressiva medicin, och som grädde på moset så har jag ett missbruk. Spelmissbruk, alkoholmissbruk , matmissbruk…… Enligt mej så blev jag avtrubbad med medicin och alkohol i vilket resulterade att min ekonomi är i botten. Jag är pappa och morfar och jag skäms så in åt helvete över att min dotter och mitt barnbarn ska behöva ha en sådan pappa och morfar som jag. Jag ropar nu ut mitt HJÄLP, finns det några föreningar som jag kan vända mej till? Jag behöver träffa människor som gått igenom samma (helvete) som jag O R N

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *