Ju mer jag lär mig om hur min hjärna fungerar, ju mer ser jag hur ofta jag har skammat mig själv. I stort och i smått har jag försökt att vara någon annan, klämma in mig själv i en mall om hur jag borde vara och tillåtit andra diktera vad jag måste lära mig eftersom jag är fel. Det gör ont att inse.

Det började tidigt. ”Var inte så blyg Maria, hälsa nu på farbrorn.” Jag var blyg, jag var rädd för allt nytt och det var mycket tryggare bakom mamma eller en vän som var mer framåt. För blyg och rädd var de enda orden som fanns för att förklara det jag upplevde. När jag var elva fick jag min första ångestattack, men det är först som vuxen som jag förstod att det var just ångest. Då upplevde jag det bara som panik över att jag trodde att jag skulle kräkas. Det kom när det var mycket omkring mig, i skolan, på resan, efter en känslosam dag. I efterhand har jag förstått att det har handlat om situationer när intrycken har varit intensiva och jag har känt mig instängd. Kräkpaniken eller ångesten har följt med mig upp i vuxen ålder och jag har provat alla former av terapi för att bli av med den. Trots det har den envist bitit sig fast och idag kan jag se att den triggas av när jag har tvingat mig in i situationer när det har varit intensivt omkring mig eller när jag är trött och otrygg.

Så jag har hittat strategier att hantera den, utan att förstå vad det är jag gör. Skapat kontroll genom att vara ute i god tid eller förbereda mig minutiöst, undvika att prata i telefon, isolera mig från vänner och familj i långa perioder och jobba hemifrån för att nämna några saker. Och samtidigt irritera mig över och skamma mig själv för att jag är så osocial, att jag skjuter på viktiga telefonsamtal och inte tar hand om människor jag älskar. För jag vill vara den där vännen eller fastern som alltid ställer upp, jag vill vara nyfiken och spontan, jag vill vara den som är cool på resan och har massor med energi. Det ingår i min självbild.

I alla tider har jag fått höra från andra och särskilt från mig själv att jag borde skärpa mig. Men vad är det jag har förstått om min hjärna?

”Du är så himla känslig!” Jag förstår inte bara det du känner, jag känner det. Och om jag inte förstår det eller fångar upp mixade signaler blir jag frustrerad. Extrema känslomänniskor tar enormt mycket energi av mig och om du skammar eller skuldar mig suger jag åt mig som en svamp. Att se djur som lider, barn som gråter eller människor som kämpar gör förbannat ont i mig. Så jag gråter av en Disneyfilm, slutar läsa böcker där människor lider och har slutat att se på nyheterna.

”Känn inte efter så mycket!” Jag kan vakna mitt i natten för att en fästing kryper på min kropp, jag kan störa mig en hel dag på en tvättlapp i min tröja, jag känner direkt om det jag stoppat i munnen kommer att göra mig uppblåst i magen. Min kropp och mina känslor pratar hela tiden med mig och det kräver energi att tränga undan de signalerna.

”Bry dig inte om andra!” Alltid när jag kommer in i ett rum får jag vare sig jag vill eller inte, information om hur andra mår, vad de vill och hur min närvaro kan påverka deras välbefinnande. Jag kan märka din förkylning innan du gör det, uppleva din irritation eller se vad du vill ha fast du inte säger det. Det behöver inte vara rätt, men min hjärna fångar upp och bearbetar den informationen och det är inget jag kan stänga av.

”Säg vad du tycker!” Problemet är att jag inte vet vad jag tycker förrän jag har fått ta ett steg tillbaka. Jag kanske vet det en vecka senare, men inte just då när du vill ha min åsikt. Känslomässigt kan jag ”känna” vad jag tycker, men den informationen kan vara mixad med vad du tycker, vad jag borde tycka eller om jag känner mig pressad. Så processen att veta vad jag tycker tar tid och pressar jag fram ett svar finns det stor chans att jag tycker annorlunda långt senare.

Men samtidigt vill jag inte ha en annan hjärna. För jag kan också bli euforisk av glädje, hög av en andlig upplevelse och det är som en superkraft att kunna långt innan andra förutse vem som är mördaren i filmen. Och sedan det långsamt har börjat gå upp för mig hur jag egentligen är funtad, har min kräkpanik eller ångest inte gjort sig påmind.

Jag tackar också min nyfikenhet och mitt mod att jag vågar utmana min hjärna. Det är inte farligt att bli tömd på energi eller överbelastad om jag vet hur jag ska återhämta mig. Och återhämtningen går så mycket lättare när jag inte skammar mig själv.

by

by