Jag har en vän som jobbar med att ge sin skadade hund rehab. Igår berättade hon att hon precis har landat i insikten att hon behöver lära sig att njuta av rehaben för att det kan stärka banden mellan henne och hunden. Istället för att oroa sig och känna stress över att det inte går fortare, så lär hon sig att vila och stanna upp.

Det fick mig att fundera kring det här med tålamod. Det har gått fem månader sedan jag blev sjuk i covid19. Från början räknade jag veckor och nu räknar jag månader. Jag kan se mina framsteg och att jag blir bättre. Och jag kan se hur kosten och mina behandlingar har hjälpt kroppen att bli starkare. Men jag är fortfarande inte frisk. Allting jag gör i min vardag kostar. Och emellanåt blir jag enormt frustrerad. Jag vill fly från min egen kropp och rastlösheten river i mig. Längtan efter att träffa vänner, dejta, påbörja roliga jobbprojekt, hitta på saker, träna – gör mig inte motiverad utan ledsen. Som om hela livet står på en ofrivillig paus.

Tålamod tänker jag då. En av grundpelarna i mindfulness och yinyoga. Något som jag ofta pratar om med mina klienter. Jag borde väl vara skicklig på att utöva tålamod? Men nej! Jag blir så vansinnigt provocerad av när människor uppmanar mig till att ”Njuta”. För att jag vill bestämma själv. Jag vill besluta om mitt liv ska stå på paus eller inte.

Så vilka känslor är det som lägger krokben för tålamodet? Jag tror att det är flera olika tillstånd inom oss. Att ha tålamod innebär att släppa på kontrollen för att kunna vila i att saker och ting sker i sin egen takt. Är man en kontrolljunkie som jag är det utmanande att bromsa. För bristen på kontroll kan innebära förlust och hjärnan skriker att det värsta kan hända om jag inte har kontroll över min kropp, min tid och mina handlingar.

Och då finns oron bakom bristen på tålamod. I mitt fall oro över att inte kunna betala räkningarna. Oro över att mina vänner ska tycka att jag är taskig som inte längre finns där på samma sätt. Oro över att andra ska tycka att jag är lat, slapp och slö. Oro över att jag missar chanser.

Sen lägger även rastlösheten krokben för tålamodet. Bristen på dopamin, som kan ge nedstämdhet, irritation och frustration. Dopaminet som vi bland annat får av roliga aktiviteter, kickar och att arbeta mot ett mål. Under en filt i soffan är det svårt att hitta dopamin om vi inte plockar fram mobilen och spelar spel eller mular i oss godis och chips.

Så kanske är det inte så konstigt att tålamodet brister. När kontrollförlust, oro och rastlöshet spökar loss i din hjärna. Och då tänker jag två saker. Dels att det är viktigt att visa förståelse för sig själv. Det är fullkomligt mänskligt att bli frustrerad när du försöker känna tålamod. Dels att det går att går att öva sig i tålamod för då övar du dig samtidigt i att släppa lite på kontrollen och möta känslan av förlust. För kanske tålamod inte alltid behöver vara en njutningsfull känsla. Det är som att gå till gymmet, du njuter inte under tiden, men känslan efteråt är ljuvlig. För det ligger en tillåtelse i tålamodet, ”jag får vila från kontroll just nu”. Och bakom kontrollen finns det många njutningar att upptäcka. Möjligheten att se det du kan göra och inte allt du inte kan göra.

Så jag styrketränar mitt tålamod. Att öva och träna är att öva – inte att bli bra på en gång. Och så påminner jag mig om att det finns mod i tålamod.

by

by