Jag ser det överallt – bland vänner, kollegor och mina klienter – en odefinierbar slitenhet. Jag pratar inte om den vanliga vårtröttheten som kommer efter en lång och mörk vinter, inte heller om den allt ökande stressen som är kopplad till ekonomisk kris eller världsläget. Nej, jag ser hur människor omkring mig är trötta, nedstämda och slitna efter pandemin.
-Men vänta nu, tänker du, borde vi inte vara jublande glada över att livet är som vanligt igen? Vi får resa, gå på restaurang och kramas igen. Två års isolering är ju över och det är positivt.
Absolut, det finns mycket av vara glad över. Och vi ska fortsätta att göra allt det vi har saknat och njuta av det. Men visst har du märkt att du inte är tillbaka på samma sociala nivå som du var innan pandemin? Och att det som du gjorde förut och såg fram mot, inte ger samma kickar längre? Kanske det beror på att du har upptäckt andra sidor hos dig själv under isoleringen, som att du får mer gjort om du jobbar hemma eller att du har upptäckt andra intressen som känns mer värdefulla nu. Men kanske det också kan bero på att du fortfarande är påverkad av den stressen du upplevde under två års tid.
Jag har svårt att tro att du gick visslande och oberörd igenom den här tiden. Kollektivt gick vi igenom en stark stress i form av oro för sin egen och nära och käras hälsa. Vi erfor tillsammans den chocken att det vi aldrig trodde skulle hända – plötsligt hände och dessutom drabbade hela världen. Stegvis togs våra sociala glädjeämnen, som fester, resor och konserter ifrån oss. Och vi engagerade oss i den starka polariseringen kring vaccinfrågan. Lägg sedan till det många upplevde i sitt eget liv – som att bli långtidssjuk, förlora en eller flera närstående i covid, gå i konkurs eller som sjukhusanställd få uppleva traumat att kämpa med att få människor att överleva.
Allt detta har kostat dig. Du har betalat med din energi, din motivation och kanske din livsglädje. För det är vad som händer när kroppen har varit utsatt för en pågående stress under en lång tid. Då kan vi inte förvänta oss att du ska vara tillbaka till dig själv, mentalt och kroppsligen, som du du kände dig i mars 2020. Det är inte rimligt att du ska förvänta dig att kunna gå tillbaka till att arbeta kontor varje dag igen, åka kommunalt som inget har hänt och planera fester som förr. Kroppen orkar inte ta det klivet tillbaka till det gamla livet. Kroppen behöver reparera sig och återhämta sig. Och det tar tid.
Vi behöver sätta ord på vad pandemin har kostat oss – inte bara ekonomiskt – utan fysiskt och mentalt. Vi behöver förstå att vi har olika kroppar och att det tar olika lång tid för oss att återhämta oss. Vi behöver sluta ställa krav på oss själva att vi ska vara som vi var innan. Var varsam och förstående för det du har gått igenom och snäll mot dig själv och din kropp. Kroppen sviker dig inte – den står på din sida och jobbar just nu allt vad den kan för att du ska må bra. Så ge din kropp den tid den behöver.
by 
by