Vad väcker det inom dig när du ber någon annan om hjälp? Kanske är du i den stunden så uppfylld av problemet du vill ha hjälp med att du endast fokuserar på att få det löst? Och då skapar det inom dig en lättnad om någon sträcker ut en hand och hjälper dig. Eller en ännu djupare frustration om någon i det läget säger nej?

Finns det i dig en känsla av besvikelse på andra, redan innan du ber någon om hjälp? Att du upplever att du är den som alltid hjälper andra, men redan förbereder dig på att just du kommer inte få stöd när du behöver det? Och varje gång någon säger nej, blir det en bekräftelse på det du redan vet – att ingen ställer upp på dig.

Eller kanske väcker det en känsla av litenhet inom dig, att det är pinsamt att behöva be om hjälp? Då har du säker också dragit dig in i det längsta för att be någon annan ställa upp. Och tillslut blir situationen så svår att det inte finns någon annan utväg. Det känns i hela dig som om du måste krypa. Och då tror jag inte bara du tycker att det är pinsamt, du kan känna dig arg och frustrerad att du behöver hjälp eller en känsla av att det är riktigt synd om dig.

Jag vill alltid klara mig själv. Alltid. Om jag tvingas be om hjälp gör jag det ofta från känslan av hur synd det är om mig som i just det här läget inte klarar mig själv. ”Jag har ingen som kan ta hand om hunden nu, så jag måste be dig om hjälp att passa henne.” Det slog mig så tydligt igår hur jag ber om hjälp ur känslan av att jag är ett offer. Att jag gömmer mig bakom omständigheterna som har tvingat mig att be om hjälp. Ibland har det känts så obehagligt att jag inte uttryckligen ber om vad jag behöver, utan beskriver vilket svårt dilemma jag befinner mig i så den som lyssnar helt enkelt blir tvungen att själv erbjuda sig att hjälpa mig. Och rent krasst är det ingenting annat än manipulation.

Jag pratade med en vän om just detta härom dagen när det här blev så tydligt för mig. Jag älskar vänskapsamtal, för de rör om både i huvudet och själen på mig. Och när vi pratade om att be om hjälp, så kände jag hur känslan av att jag skämdes blev så otroligt stark. Jag insåg att jag inte kände till något annat sätt att be om hjälp. Eftersom jag alltid vill klara mig själv, då behöver jag bara någon annans stöd när jag är tvingad till det. Men då insåg jag att det är just det som gör skillnaden. Att vilja få hjälp eller att vara tvungen att be om hjälp.

Om vi ber någon annan om hjälp utifrån känslan av att vilja, blir det både lättare och ärligare. Och sett ur hjälparens synvinkel är det mycket skönare att hjälpa någon som vill, än någon som tycker synd om sig själv. Varför? Jo, för om någon ber dig utifrån en rak önskan, så får du också en chans att säga nej. Men jag ber dig för att jag känner sig tvungen, så känner du dig också tvungen att ställa upp och den känslan lämnar en otrevlig eftersmak.

När du vill ha hjälp och någon vill hjälpa dig, händer något spännande. Båda mår bra. Båda känner en tillfredsställelse. Båda upplever glädje. Och det ger själsfrid.

Nu längtar jag efter att öva mig i att vilja få och ta emot hjälp av andra. Och nästa gång kommer jag börja med just de orden ”Jag vill ha din hjälp…”

by

by