Att vara förälder innebär att du har ansvar över en annans liten människas liv. Men allteftersom den lilla människan växer är det meningen att det ansvaret ska tas över av barnet. Det kan vara svårt att släppa taget helt om känslan av att vara den som behöver se till personen klarar sig bra i livet. Det är inte ovanligt att känna skyldigheter till fler människor än våra barn. Det är ditt ansvar att kollegorna är på gott humör, att dina gamla föräldrar mår bra och att vännerna känner sig uppskattade. Då undrar jag – vem gav dig det ansvaret? Dessa människor? Gud? Någon lag? Eller är det helt enkelt du själv som känner att du behöver ordna så att de mår bra och är glada?

En av mina superkrafter är att jag är bra på att läsa av andra människor. Jag kan känna av en stämning i rummet, känna en persons sorg även om de säger att de är glada och förstår vad en människa har för önskemål och behov. Det är ingenting jag kan stänga av, utan informationen strömmar ständigt emot mig. Det som tar en mängd energi ifrån mig är att jag har känt att jag behöver göra någonting åt den här informationen, vilket har varit för det mesta. Om någon är ledsen eller obekväm har jag känt att jag behöver fixa det. Om stämningen i rummet är tryckt har jag trott att det är mitt ansvar att lätta upp den. För mig resulterade det i att jag drog mig undan människor. Särskilt eftersom jag behövde både läsa av och hantera informationen om andra människor i mitt arbete som terapeut, så jag behövde spara på krafterna till mitt arbete. Vänner och familj kostade för mycket, därför umgicks jag bara med en handfull personer och även det blev allt mer sällan. Det kostade mig för mycket att umgås och jag orkade inte betala det priset.

Problemet med att undvika någonting som egentligen är viktigt för oss är att vi inte löser något på lång sikt. För stunden kanske vi upplever att vi mår bättre, men det känslan kommer att komma tillbaka och vi har förlorat sikte på något som är viktigt. I mitt fall tappade jag bort att få umgås med de människor som betyder något för mig.

Har du tänkt på att det finns människor som delar med sig av sin ångest och sin oro? Du behöver inte vara skicklig på att läsa av människor för att känna av de här personerna. När de själva känner sig osäkra, får de andra att känna sig osäkra. När de själva känner skuld, orkar de inte bära den själva utan ger den vidare och skyller ifrån sig, gör sig till ett offer eller utan att du vet hur det gick till så känner du dig som en skurk. Framför allt i familjerelationer är det svårt att värja sig för sådant beteende. I en familj är mönstren så satta att det är svårt att se igenom det och istället för att kunna avslöja vad hen gör, upplever du skuldkänslor, ångest eller irritation utan att riktigt förstå varför. ”Jag tänker ju bara på ditt bästa” kanske hen säger, men din glädje och ditt välbefinnande försvann. Eftersom du inte vill känna skuldkänslor, försöker du att få personen glad och nöjd genom att ställa upp och hjälpa till. Men du gör det inte av glädje och empati, du gör det för att slippa känna dåligt samvete.

När skuldkänslorna blir en drivkraft till ditt handlande är det svårt att hitta till självsnällheten. Det kräver mycket självmedkänsla och värme gentemot dig själv. Men också en insikt i att en annans människas glädje, hälsa och frid inte är ditt ansvar. Läs det igen och se vad det väcker inom dig.

En annan människas glädje, hälsa och frid är inte ditt ansvar.

Varje vuxen människa har ett ansvar över sina känslor och sitt handlade. Även om personen i fråga har en dålig fysisk hälsa, har haft det svårt i livet eller blivit drabbad av svårigheter – är det fortfarande personen själv som behöver hantera sitt välbefinnande. Om någon försöker vill göra dig skyldig till sitt mående – kan du välja att inte ta emot den uppgiften. När du känner empatin och värmen som en drivkraft för att vilja hjälpa till, då kommer du att uppleva energi när du ställer upp. När det dåliga samvetet ligger bakom dina handlingar, kommer du att känna dig tömd och kraftlös.

Innan du ger dig i kast med att hjälpa en annan människa oavsett om personen i fråga har bett om det eller inte, ta dig för vana att känna efter vad som driver dig till att göra det. Är det skuldkänslor eller är det empati? Känner du ”jag måste” eller känner du ”jag vill”? Och i detta kommer din hjärna att bråka med dig. ”Jag måste hjälpa hen, för ingen annan gör det” kanske du tänker. Är det verkligen sant eller är det skuldkänslorna som talar? ”Men om vi alla bara ska går runt och göra det vi vill, så kommer ingen att få hjälp.” är det lätt att tänka. Det ligger ingen sanning i det påståendet. Jag har många vänner som jag med glädje hjälper och det tar ingen energi av mig utan tvärtom känner jag mig glad efteråt.

Tid för reflektion
Tänk tillbaka på några tillfällen du har hjälpt någon annan. Hur kände du dig efteråt?
Glad eller nedstämd?
Energisk eller trött?
Snäll eller otillräcklig?

Vilket var drivkraften bakom din hjälpsamhet – skuldkänslor eller empati?

Denna text är ett utdrag ur boken Konsten att vara självsnäll. Beställ boken till dig själv eller någon du tycker om i julklapp. Den hjälper till att steg för steg bli snällare och varmare mot sig själv.

by
by