”Jag är värdefull!” Den meningen vill gärna ta med sig ett ”…därför att…”. Värdefull därför att jag hjälper andra människor. Värdefull därför att jag har satt tre barn till världen. Värdefull därför att jag har ett viktigt arbete. Går det att säga, uppleva och leva den meningen utan en förklaring? Kan du ens vara självsnäll om du inte upplever att du är värdefull och förtjänar din egen omsorg? Svaret på den frågan är både ja och nej. Det går att vara självsnäll utan att känna sig värdefull. Det är dock ordet ”förtjäna” som lägger krokben dig.

Har ett spädbarn som skriker förtjänat din kärlek och omsorg? Har fåglarna förtjänat att du lägger ut frön till dem på vinterhalvåret? Har den hemlösa förtjänat den tjugan du ger hen? Eller är det helt enkelt så att ett värde inte behöver förtjänas?

Vi har fått lära oss att vi behöver känna oss värdefulla för att må bra som människor, prioritera oss själva och för att kunna och vilja ge ut till andra. Vi har också fått höra att om vi inte älskar oss själva, så kan vi inte älska andra. Stämmer det verkligen? Jag vet många människor som älskar av hela hjärtat trots att de inte kan rikta samma kärlek till sig själva. Alla som har ett barn, ett djur, en underbar vän eller en livskamrat i sin närhet, kan inte de känna samma djupa kärlek om de inte tycker om sig själva på samma vis? Jag har mycket svårt att tro det. Däremot kan en kärlek bli utplånande om vi inte tar hand om oss själva och därför kan det vara klokt att se över sin egen självsnällhet.

Det är svårt att känna en konstant kärlek till sig själv. De dagar du har presterat bra och varit trevlig, flitig och produktiv kanske du kan tycka att du är helt okej trots allt. Men de dagar din att-göra-lista förblev obockad, du grälade på dina barn och dessutom hoppade över din träning för att du var trött, kanske det är svårare att uppbåda varmare känslor för sig själv.

Att vara människa är extremt svårt. Vi är operfekta, vi misslyckas, vi snubblar och faller och gör bort oss, om och om igen. Så är det för oss alla. Vad säger du till din vän som inte fick jobbet hon sökte, eller en kollega som råkade räkna fel i en tidsrapport, eller ditt barn som trots hård läxläsning inte gjorde bra ifrån sig på franskaprovet? Troligen säger du “Det är okej. Du gjorde ditt bästa. Nästa gång går det bättre.” Många gånger är vi fulla av medkänsla för dem som vi älskar och står oss nära. Men hur är det när det kommer till oss själva? Har vi förståelse och empati för att det är svårt att vara en ickeperfekt människa? Kan vi kärleksfullt klappa oss själva på kinden och säga “Det är okej, du är fin som du är.”?

Jag skulle säga att de flesta av oss säger hemska saker till oss själva. Vi talar om vad dåliga vi är som misslyckas. Men vad händer då? Skärper vi oss? Ja, kanske ett litet tag, men samtidigt reagerar vår kropp som vid en hotsituation. Den producerar kortisol och adrenalin, vilket skapar stress hos oss. Det är svårt att prestera på topp när vi både känner oss stressade och misslyckade.

Du vet hur du ska göra för att vara varm och vänlig mot dina vänner, mot dina barn och mot människor och djur du bryr dig om. Jag vill att du övar dig på att använda samma vänlighet mot dig själv idag. När du känner stress, oro eller tycker att något inte går som du hoppas – stanna upp ett ögonblick och fråga dig själv – Hur kan jag hjälpa mig själv just nu? Bara den enkla meningen kan få dig att vända perspektiv. Pröva och se hur du mår när du får den frågan. 

Att möta sig själv med självmedkänsla när det gör ont eller dyker upp obehag inom oss är märkligt nog inte vår naturliga respons. Men tänk om det är något vi kan lära oss? Att när vårt negativa självprat sätter igång, bryta det med värme och omtanke om oss själva. Det ger mer kraft till att hantera smärtan, det ger större möjlighet att göra som du vill och inte handla på autopilot och det sänker stressen istället för att öka stresshormonerna i vår kropp.

Så om vi inte vill mäta vårt värde utifrån vad vi presterar – hur ska vi då kunna berätta vilka vi är? Och vilka är vi då egentligen? I ärlighetens namn finns det inget lätt svar på det. Kanske mest för att det inte går att beskriva en människa – en människa måste upplevas. En människa är i mötet – hur hen får mig att känna, tänka och må. En människa är sina drömmar, sina hjärtefrågor och det hon vill. Och framför allt låt mig berätta vad en människa inte är – du är inte vad du gör, du är inte vad du har och du är inte ditt utseende. Allt detta förändras, ändras och försvinner och det gör dig varken bättre eller sämre.

Tänk om vi istället för att skriva våra ”att-göra-listor” kunde skriva en ”jag-vill-lista”.

Idag vill jag vara glad och känna mig fri.
Idag vill jag lyssna på mig själv.
Idag ska jag vila från andra människor förväntningar.
Idag vill jag uppleva andra människor.
Idag vill jag njuta av att köra ned fingrarna i jorden.

Och när vi går och lägger oss på kvällen, istället för att oroa oss över allt vi inte hann med under dagen, tänk om vi kunde berätta för oss själva vilka av våra egenskaper vi har haft glädje av.

Jag har varit snäll, rolig och pigg idag.

Och visst – ibland är vi tvungna. Ibland är livet så att vi inte kan lyssna in vårt eget behov. Vi har sjuka småbarn, vi har en deadline, vi har mängder med krav som jagar oss. Och vi klarar att leva så här i perioder om vi samtidigt ger oss stunder av medkänsla och återhämtning. Men att genom livet ständigt driva sig själv hårt kostar dig din självkänsla.

För att hjälpa oss själva att känna ett värde oavsett prestation, behöver vi börja med att lyssna på oss själva. Vägen till en större självsnällhet behöver inte gå genom att du ökar din självkänsla, självsnällheten kommer när du lyssnar på dig själv och kan möta dig med medkänsla.  

by
by